Det kan vara enkelt att sitta hemma och vara frustrerad över att en minister känns passiv gällande frågor som angår dennes myndighet. Men det finns anledningar till varför ministrar inte får ingripa i många fall.
Det här innebär ministerstyre
Den enkla anledningen till att svenska ministrar inte kan handstyra sin myndighet beror på förbudet av ministerstyre. I många länder är det vanligt att ministrarna har det yttersta ansvaret för hur arbetet för en myndighet ska fungera, men det är inte fallet i Sverige.
Istället är det direkt förbjudet för en minister att lägga sig i sakfrågor angående hur en myndighet ska arbeta. Det här är något som generaldirektörer för myndigheten ska syssla med istället. Dessutom är det inte ens lagligt för en minister att uttala sig om enskilda frågor. Det är något som tas på stort och allvar och regleras i grundlagen.
Hur styr regeringen myndigheter?
Men det måste finnas något sätt som ministrar och regeringar kan göra för att påverka det sätt som myndigheterna ska arbeta på? Ja, visst finns det. Via de årliga regleringsbreven uttrycker ministrar och regering sin vilja om hur myndighetens arbete bör se ut. Dessutom kan ekonomi och annat regleras. Därför är det så kallade regleringsbrevet ett viktigt verktyg.
Även arbetet inom departementen är viktigt för hur myndigheterna kan styras. I Sverige fungerar det att ministrarna styr över departement som i sin tur ansvarar över olika myndigheter.
Systemet kan tyckas konstigt, men försvaras genom att det på det här sättet inte riskerar att styras med partipolitiska syften. Det vill säga, i ett politisk läge där regeringsskiften sker vanligt skulle det kunna innebära att myndigheternas arbeten påverkas för stort beroende på partitillhörighet för respektive minister. Nu minskar risken för det i och med det förbud mot ministerstyre som finns i Sverige.